Jag har funderat mycket och diskuterat en del med P. Jag borde egentligen vara så jävla lycklig, så jävla stolt över mig själv. 

När jag tänkt efter så kommer det hela tiden fram nya saker som jag varit med om, gått igenom och tagit mig ur. 

Det är inte bara ätstörningar som kommit och gått, jag har även bott på ett behandlingshem i 6 månader vilket säkert många av er inte vet. Jag drack väldigt mycket, åt mycket piller, tog överdoser och skar sönder mina armar i princip. Det är ärr jag kommer få leva med för resten av mitt liv. Men jag har kommit till en punkt där jag inte direkt skäms över dom. Det som har hänt har hänt, och jag har tagit mig ur det. Det är inget att skämmas för, snarare tvärtom. 

När jag bodde på behandlingshemmet så var jag så arg på allt och alla, så arg och hjälplös. Jag skulle idag kalla det för ett hopplöst fall och det var många där ute som inte trodde på mig. Det är nog väldigt få personer som ens trodde att jag skulle leva idag och ha en sån stabil tillvaro som jag nu har. Jag dövar ingen smärta med piller och alkohol längre, faktum är att jag väldigt väldigt sällan dricker. Och piller det tar jag bara för att sova. Inte mitt på dagen för att slippa tänka och slippa ta ansvar för livet. 

Jag har även tagit mig ur ett förhållande som var fullt av lögner, våld, svek och liknande. Ett förhållande som varade i sammanlagt nästan 7 år. Där vi gick igenom en hjärtskärande abort, vi var uppe i rätten på grund av en misshandel där det blev en dom, vi slog varandra, skrek på varandra m.m. Men denna kille, jag älskade honom av hela mitt hjärta, därför tog det sån tid att kunna säga farväl och gå - för att mena det. Inte springa tillbaka som jag så många gånger gjorde. Det var min första riktiga kärlek och även om jag är i ett förhållande nu som är så mycket bättre på grund av att det inte skriks fula ord till varandra, absolut ingen misshandel och sådant - så vet jag att jag aldrig kommer att kunna älska så högt någonsin igen. Det har jag svårt att tro i alla fall. Men den första kärleken är alltid den första kärleken, så är det nog för de flesta. Men jag tog mig därifrån, kände att det inte fanns någon mening med att stanna. Respekten och tilliten var långt borta, det var mer hat än vad det var kärlek och jag ville inte leva så längre. Jag tappade hoppet om allt, jag såg ingen framtid alls och jag var så svag. Några dagar innan julafton 2010 så stoppade jag i mig så mycket tabletter, så mycket tabletter som skulle ta livet av en häst, och en massa sprit. Jag ville dö, jag orkade inte mer. Mitt hjärta var så fullt av sorg, men ändå så tomt. 

Nästan 20 timmar senare vaknade jag upp, jag hade massa människor runt mig, visste inte om jag levde eller var död. Jag hade en stor sak i halsen så jag fick inte ens fram ett ord. Det var en respirator, dom hade haft mig nedsövd. Dom tittade på mig med stora ögon och sa "Hon är vaken, hon är vaken!!"  Sen sa dom "du är på NÄL det är måndag och klockan är ett..." sen fortsatte dom. Mina tårar bara rann, jag visste inte vad jag kände, vad jag skulle säga. Pappa hade ringt många gånger. Han sa att mamma var arg på mig. Arg på sitt barn som inte ville annat än att dö. ARG?! Min pojkvän var likgiltig han med, han ringde ju inte ens ambulans när jag berättade hur mycket jag tryckt i mig, det gjorde jag själv, i panik och rädsla när jag var så påverkad, sen minns jag inte mer förrän jag vaknat upp. Men det fanns ingen där, ingen kom och höll min hand på de två eller tre dygnen jag låg på intensiven ständigt övervakad, INGEN! Inte konstigt att man känt sig ensam, inte konstigt att man varit ledsen, när det till och med kändes som att ens egna pojkvän inte brydde sig om man dog....Men den dagen då bestämde jag mig för att nu ska jag leva, nu ska jag ta tag i livet. Ingenting skulle få stoppa mig. Det tog lite drygt en vecka efter att jag kommit hem så avslutade jag förhållandet för gott - släppa det, det kommer jag dock aldrig göra, ej heller glömma. Det finns vissa fina minnen trots allt, även om de hemska överväger och jagar mig i mina drömmar ännu. Det tog ett tag då jag fortsatte mitt destruktiva leverne med mycket festande, nu var jag ju fri från en sak... sen träffade jag P. Det är nu lite mer än två år sedan. Sen dess har det mest gått uppför, jag ville ta tag i allt. Jag trodde aldrig jag ens skulle kunna sköta ett jobb, att jag skulle bli fri från alla mina konstiga tunga mediciner, jag trodde inte att jag hade en framtid. Jag trodde nog som ni, att jag var värdelös för världen. 

Se på mig nu. Jag klarar mig utan er, ni som inte har trott på mig, ni som inte har ställt upp för mig och funnits där fast ni varit så nära mig som ni sa eller rent av haft blodsband med mig. Var står ni i livet egentligen? Vem är det som är stark egentligen? Nu är det jag! Jag är stark, jag har klarat mig igenom så jävla mycket, många  hade gett upp för längesen. Jag gjorde det men jag tog fan tag i det, jag tog mig ur den djupaste av alla sorger, den värsta misären och jag klarade det. 

Visst, jag har mycket kvar att arbeta med men det är bara småsaker jämfört med skiten jag vandrat i. Det är så mycket saker som hänt, så mycket som jag gått igenom och fått bära på. Hälften av allt hade varit för mycket, alldeles för mycket.

Men som sagt, jag klarade det och bättre ska det bli. Varje dag får jag kämpa med mina tankar och känslor. Ibland kommer självmordstankarna men numera kan jag hantera dom. Jag kan säga ifrån om någon behandlar mig illa. För nu är jag stark, nu har jag min plats på jorden och nu har jag en framtid - en framtid som dessutom ser ljus ut!

Fy fan vad jag är bra egentligen! 

Ska vi kalla det för.... karma?

Fan fan FAN !!!!
Veckan har ju gått bra i matväg, inget onyttigt alls. Men så idag tänkte jag att jag kunde få hugga in på mitt naturgodis, i kassan vägde det in på hela tre hekto, hej miljoner kalorier... Och då kunde jag inte gärna plocka ur så fick helt enkelt bestämma mig för att äta upp allt. Som jag brukar för att inte suget ska falla in tex imorgon för att det finns hemma.
När det fanns en bit kvar så gick jag direkt till toa och försökte såklart få ut det , gick ju lite men nu ligger jag hör och mår illa, hatar mig själv och är otroligt besviken på mig själv. Jag känner mig för tillfället som en fett misslyckad anorektiker. Inte för att jag vill ha sjukdomen. Men jag strävar efter något ideal, någon balans, som verkar helt omöjlig att uppnå. Jag ser nog inte längre som sjuk i ätstörningar. Mer att jag går på diet ibland som vem som helst. Bara det att jag tappar kontrollen över mitt ätande emellanåt... För mycket av det goda. Det får helt enkelt bli hårdare diet nästa vecka och inget naturgodis på ett tag, egentligen gör det mig bara illa till mods , äcklad av mig skälva och gör magen kass. Hoppas jag lär mig denna gång. Nu blir det att ladda upp med nyttigheter, är långt ifrån nöjd med min kropp för tillfället så förstår inte ens hur jag kunde tillåta mig detta frossande. Pinsamt, verkligen.
Ett stört förhållande till mat har jag verkligen, men nu är det snarare att äta mycket, mättande mat, inte lite mat din inte ger energi alls. Jag hatar livet just nu, och mig själv. Detta var pricken över i på en jobbig dag. Bråk med en kollega på jobbet. Bråk med killen igen (blivit mycket av den varan det sista...) Och nu det här.
Smärta kan vi kalla det. I själen. Och misslyckande. Som person.
Tragiskt.... hoppas morgondagen blir bättre, annars vet jag fan inte var jag gör alltså , hade jag inte haft jobbet att sköta nu så hade jag nog bara stängt in mig eller något.
Men här sätter vi punkt i alla fall.

Morrn... seg morgon, fastnat här med datan i knät och katten bredvid mig. 

Jag har inget planerat direkt idag och såna dagar brukar bli trista. Saknar Patrik ännu mer då dessutom när jag inte gör annat. Vi har inte träffats på en vecka. Men imorgon så kommer han :-D  Lovely. 

Jo, jag ska städa idag, himla kul - och tvätta. Om  vädret tillåter kanske det blir en cykeltur med mamma också. Jag behöver röra på mig. Den sista tidens frossande känns inget vidare. Igår gick det jättebra hela dagen, inget småtätande bra mat överlag. På kvällen gjorde jag en fruktsallad och var supermätt men åt ändå en hel del nötter - slutade inte väl :( inte alls. 

Så nu får det bli ordning, jag vet ju att jag kan. Men det är ju det här med att jag inte får i mig tillräckligt om jag inte äter nötter, men det blir ju en dum balans, ja jag kan babbla om detta i evigheter.... 

Dagens BMI i alla fall:

   Jag är inte nöjd.... det skrämmer mig att vara så nära normalvikt, och det skrämmer mig att jag ändå ligger på undervikt men vill ner ännu mer, vill bli smalare.... hoppas på att komma på bättre tankar snart och acceptera mig själv. Finna en balans i ätandet och så....

Det är nu på stört som jag måste ta tag i livet, det är nu livet ÄR! 

Ska jag försumma allt roligt jag kan göra/uppleva/ÄTA?! För en fucking sjukdoms skull....

Inte nog med att den pajar mina inre organ och gör så att jag får ont i hjärtat. 
Den gör även så att mitt sociala liv går åt h*lvete och att jag eventuellt kan få tillbringa minst ett kvartal av mitt liv på ett sjukhus typ 12 mil hemifrån.  Kul liv? ICKE!

Ja, det är nu eller aldrig.

Imorgon kan det vara för sent.....

Men ärligt, mina katter, mitt hem, skolan, räkningar... sånt måste skötas, det är MITT ANSVAR. Ansvar som jag själv skaffat mig. Det får inte bli sjukhuset. Jag kan inte BO DÄR i MINST 3 månader. De tre första veckorna får man inte ens någon permis.

Tankarna snurrar verkligen nu.

Jag hade gärna vräkt i mig massa godsaker, som choklad och en gooood måltid.

Risken då är väl att jag gör det en max två dagar och sen återfår mina gamla mönster.

Usch, ge mig krafter bara. Jag vill men ändå inte.

Vågen idag pekar på 47.7 kilo och ett bmi på 18 - nu vet ni ju det.

Så jävla farligt är det faktiskt inte. Så då ska det ju heller inte gå så illa att jag ska behöva bosätta mig på ett SJUKhus, för där bor i min mening riktigt sjuka. människor Inte såna som jag.

Kämpa, kämpa, kämpa!      Försöka kämpa, kämpa, kämpa. 

Det ärså mycket som går emot mig nu. Saker som hänt som gjort mig ledsen. Plus att det känns som att hösten gör sitt på den deppiga fronten också. Det är inte kul alls, jag hade nästan glömt bort hur det var att få riktig ångest. Hade nästan glömt bort hur tårar känns mot min kind. Men måendet vill mig inte väl. Människor vill mig inte väl känns det som. Det gör så ont. Det gör verkligen ont i hjärtat och jag vet varken ut eller in. Jag måste ta ett viktigt beslut. Bestämma vad som är bra för mig eller inte. Om man ska tänka enligt mottot "älska glömma och förlåta". Jag tänker inte säga vad det är som har hänt eller vem det handlar om. Det är inte det viktiga nu. Det är hur jag ska gå vidare. Jag har otroligt svårt för att ta beslut. Speciellt såna här som egentligen påverkar hela min tillvaro. Man måste tänka klokt, egoistiskt och hur det påverkar nutid och framtid. Men som sagt, det är svårt. Speciellt när det är så mycket annat att tänka på också. Ska man tänka med hjärtat eller hjärnan? Faaan!   

Jag vill må bra. Jag vill inte bli deprimerad igen, jag vill vara glad.

Det är så lätt att falla ner, det går fort och är lätt. Men att ta sig upp igen, det är den svåra biten. Jag måste få ett stopp på fallandet, finna en lösning. Men det gör ont, hur jag än vrider och vänder på det. Så gör det ont. Ska jag plåga mig med känslorna eller bara få ett stopp på allt? Just nu vill jag bara få bort alla känslorna jag har inom mig....

  Får trösta mig framför tvn med detta så länge...

Alltid nåt. Mysigt är det ju i alla fall.

Slagen jag tagit emot i både huvud och ansikte har verkligen satt men för livet.

Jag ryggar tillbaka så fort någon ska smeka min kind eller ta bort ett hårstrå. Försöker blunda, lugna mig och intala mig att det är en vänlig gest, inte en smäll.

Känner alltid paniken så fort jag ser handen närma sig. Det har gått ganska lång tid sen sist men det sitter i och kommer nog vara där länge. Det är ett helvete att en annan människa har förstört så.

En människa man en gång älskade och litade på. Men... det gäller att glömma och förlåta. Dock... så är det inte så lätt att förlåta när det uppenbarar sig mer och mer vad som hänt och hur det påverkar både nutid och framtid.

Jag har mig själv att skylla som stannade så länge. Det är inte synd om mig på det viset. Synd att allt blev som det blev och att min ungdom inte var en dans på rosor fylld med skratt. Utan mest ett helvete fyllt av tårar och smärta.

Alltså jag kan störa mig nåt fruktansvärt på saker.

Riktigt störa mig så jag blir riktigt vresig. Alltifrån småsaker till större grejer.

Typ...

- Om en vän till mig är vän med någon person jag känner starkt avsky för, då vänder min tillit till den personen snabbt. Många funderingar kring typ vad den personen ska få veta om mig och så. Jag har så himla svårt att lita på människor.

- På mig själv. Jag stör mig på mig själv så jävla ofta. Stör mig på att jag stör mig på saker. Haha. Krångligt - i know....

Hatar att jag är svartsjuk fast jag kanske inte borde...? hatar att jag är så jävla osäker på mig själv. Hatar att jag inte kan säga nej tillräckligt mycket, eller säga ifrån.

- Stör mig på snygga tjejer som ser ner på mig (eller fula tjejer också för den delen...) fast jag själv kan vara likadan. Se ner på folk som ser annorlunda ut. Men det händer inte ofta. Det beror på vad det hela är som är "annorlunda". Alltså inte på typ  fysiskt skadade. Men såna som är extrema, såna som sminkar sig gaaaalet fult eller såna som har alldeles för lite kläder eller visar tokmycket hud. Eller brudar som ser ner på en för att man inte är tillräckligt "fin" för sin partner. Inte tillräckligt bra jobb, inte tillräckligt dyra kläder. Och så vidare!

Jag stör mig på så himla mycket, många saker kan jag inte ens ta upp här och en del saker kan jag inte ens säga till någon för det är sjuuukt.

Jag funderar alldeles för mycket. Analyserar. Ja, you name it....

Pladder pladder på mig. :-P