Yes, nu ska jag strax åka ner till stan och träna! Om jag inte halkar av vägen förstås, det var blixthalka ute hörde jag   

Sen blir det till att sova hos syrran, jag ska träffa min behandlare på äs-enheten imorgon (förstår inte ens varför...)

och så ska jag vara full av energi så jag kan köra ett tufft benpass efter samtalet. Sen på kvällen imorgon blir det jobb. Om jag orkar gå efteråt, det är ju inte helt säkert   Jag brukar bli väldigt trött efter att jag tagit i riktigt, och då vill jag inte ens prata med nån, å så ska man jobba efter det liksom!   Tummen upp!

Sicket sug i blicken han har den däringa mannen ;) haha! 

(ja, som ni förstår så är detta min sambo!)

För övrigt så skulle jag ha sovmorgon idag hade jag bestämt, vaknade klockan SJU.. och kände mig ändå utvilad för en gångs skull. Jag hade inte ens varit uppe på min nattliga kiss-runda. Woho! Good night med andra ord. 

Nu sitter jag och bleker tänderna samtidigt som jag håller på och tvättar. (& sitter här förstås!)

Jag ska kika runt lite på nätet och sen blir det plugg för hela slanten. Jag har bara en inlämningsuppgift kvar på denna kursen, sen kör vi igång med andra :) Eftersom jag ska vara ledig från jobbet ett tag sen så kan jag fokusera fullt på pluggandet då med.

Det underlättar ju om man har tid och egentligen ingenting annat att göra.

Denna veckan har jag dessutom ordnat upp bra vad gäller att kombinera jobb och träning. Om orken och lusten infinner sig så kommer jag att försöka befinna mig på gymet mycket. Jag kan sova hos syrran i stan så jag kan träna kväll och sen morgon. Tänkte ta mig till alla veckans pass av combat och köra igenom kroppen på gymet. Igår var det armar och rygg som fick kämpa. Gött!

Förra veckan var dålig tränings och matväg. Det blev tre dagar med godsaker som jag egentligen inte alls hade behövt stoppa i mig men suget var liksom väldigt stort, och så var det bara tre dagars träning. Det är ju nackdelen med att ätstörningarna är en bit bortom mig, att jag kan tillåta mig sån skit, det gjorde jag inte så mycket innan. Dock så är det mest nötter, såna som är doppade i choklad, eller vanliga smaksatta nötter. Så visst, fett har jag ju fått i mig mer än vanligt, det måste man ju ha och jag har det ju inte i kosten i vanliga fall som jag skrivit om innan. Nu mår jag ju i alla fall bättre åtminstone, och tjock är jag ju inte :) Men magrutorna jag hade tänkt skulle dyka upp kommer ju dröja när jag missköter mig så :-P men men. För övrigt så äter jag ändå hälsosam mat får jag ju säga. Mycket kyckling och broccoli blir det. :) Namnam! Igår testade jag även minikeso, har smakat keso innan och tyckt det var alldeles jättekonstig smak. Men på ett knäckebröd och kanel på så var det faktiskt helt okej. Nyttigt är det ju med har jag hört ;) 

Beach 2013 verkar ju heller inte närma sig med stormsteg om man tittar ut, det är snöstorm! 

Instagram: Ceciliajacobsson88

Jag längtar redan till sängen, först ska jag dock jobba kväll. Jag sov hos min syster i natt för jag tränade igår och förut. Och så har jag träffat en psykolog. Hon ska göra en personlighetsutredning på mig och vi grävde lite i mitt förflutna och barndom. Inte alls kul men det kanske är bra, vad vet jag..
Imorgon är jag ledig och planerar sovmorgon men sover ju inte så länge när jag lägger mig så tidigt ;) hehe, ne dags att hoppa i arbetskläderna!

Tack för era fina kommentarer ni lämnar både här och på facebook, ni är för mig både kända och okända människor och har ändå så mycket fint att säga! Jag vill bara att ni ska veta att det värmer. Det får mig att vilja kämpa ytterligare när ni skriver att jag är en inspiration och förebild för er. Vi kämpar tillsammans, okej? 

Sen vet jag ju att ni är många som läser som lider av både det ena och det andra, som ätstörningar, och alla har inte alltid någon de kan prata med, speciellt inte som förstår innebörden av det hela. Maila mig - Ceciliadarling@hotmail.com , jag kan försöka ge stöttning och tips. Jag vet ju som sagt vad jag talar om och jag vet hur hemskt det är! 

Denna fredagen ska jag i alla fall vara ledig är tanken. Jag ska strax klä på mig och åka ner till gymet, sen ska jag på salong och plocka ögonbryn och färga dom + fransarna. Vardagslyx som man får och bör unna sig ibland, både bra för välmående och utseende ;)

Det är en annan sak som just nu också håller upp mitt humör och ger mig lite spänning, något jag inte kan berätta i detalj om här men som jag ser framemot :) Man får hitta de små guldkornen i vardagen som kan hålla uppe ens humör! 

Jag är trött som tusan idag men jag tänker ändå ge mig iväg på ett gympass, man ångrar sig ju bara om man inte åkte, aldrig om man åkte och genomförde ett sjuhelsikes gött pass! Tro mig... :)

Hoppas ni får en alldeles underbar och mysig fredag!

♥

Jag har funderat mycket och diskuterat en del med P. Jag borde egentligen vara så jävla lycklig, så jävla stolt över mig själv. 

När jag tänkt efter så kommer det hela tiden fram nya saker som jag varit med om, gått igenom och tagit mig ur. 

Det är inte bara ätstörningar som kommit och gått, jag har även bott på ett behandlingshem i 6 månader vilket säkert många av er inte vet. Jag drack väldigt mycket, åt mycket piller, tog överdoser och skar sönder mina armar i princip. Det är ärr jag kommer få leva med för resten av mitt liv. Men jag har kommit till en punkt där jag inte direkt skäms över dom. Det som har hänt har hänt, och jag har tagit mig ur det. Det är inget att skämmas för, snarare tvärtom. 

När jag bodde på behandlingshemmet så var jag så arg på allt och alla, så arg och hjälplös. Jag skulle idag kalla det för ett hopplöst fall och det var många där ute som inte trodde på mig. Det är nog väldigt få personer som ens trodde att jag skulle leva idag och ha en sån stabil tillvaro som jag nu har. Jag dövar ingen smärta med piller och alkohol längre, faktum är att jag väldigt väldigt sällan dricker. Och piller det tar jag bara för att sova. Inte mitt på dagen för att slippa tänka och slippa ta ansvar för livet. 

Jag har även tagit mig ur ett förhållande som var fullt av lögner, våld, svek och liknande. Ett förhållande som varade i sammanlagt nästan 7 år. Där vi gick igenom en hjärtskärande abort, vi var uppe i rätten på grund av en misshandel där det blev en dom, vi slog varandra, skrek på varandra m.m. Men denna kille, jag älskade honom av hela mitt hjärta, därför tog det sån tid att kunna säga farväl och gå - för att mena det. Inte springa tillbaka som jag så många gånger gjorde. Det var min första riktiga kärlek och även om jag är i ett förhållande nu som är så mycket bättre på grund av att det inte skriks fula ord till varandra, absolut ingen misshandel och sådant - så vet jag att jag aldrig kommer att kunna älska så högt någonsin igen. Det har jag svårt att tro i alla fall. Men den första kärleken är alltid den första kärleken, så är det nog för de flesta. Men jag tog mig därifrån, kände att det inte fanns någon mening med att stanna. Respekten och tilliten var långt borta, det var mer hat än vad det var kärlek och jag ville inte leva så längre. Jag tappade hoppet om allt, jag såg ingen framtid alls och jag var så svag. Några dagar innan julafton 2010 så stoppade jag i mig så mycket tabletter, så mycket tabletter som skulle ta livet av en häst, och en massa sprit. Jag ville dö, jag orkade inte mer. Mitt hjärta var så fullt av sorg, men ändå så tomt. 

Nästan 20 timmar senare vaknade jag upp, jag hade massa människor runt mig, visste inte om jag levde eller var död. Jag hade en stor sak i halsen så jag fick inte ens fram ett ord. Det var en respirator, dom hade haft mig nedsövd. Dom tittade på mig med stora ögon och sa "Hon är vaken, hon är vaken!!"  Sen sa dom "du är på NÄL det är måndag och klockan är ett..." sen fortsatte dom. Mina tårar bara rann, jag visste inte vad jag kände, vad jag skulle säga. Pappa hade ringt många gånger. Han sa att mamma var arg på mig. Arg på sitt barn som inte ville annat än att dö. ARG?! Min pojkvän var likgiltig han med, han ringde ju inte ens ambulans när jag berättade hur mycket jag tryckt i mig, det gjorde jag själv, i panik och rädsla när jag var så påverkad, sen minns jag inte mer förrän jag vaknat upp. Men det fanns ingen där, ingen kom och höll min hand på de två eller tre dygnen jag låg på intensiven ständigt övervakad, INGEN! Inte konstigt att man känt sig ensam, inte konstigt att man varit ledsen, när det till och med kändes som att ens egna pojkvän inte brydde sig om man dog....Men den dagen då bestämde jag mig för att nu ska jag leva, nu ska jag ta tag i livet. Ingenting skulle få stoppa mig. Det tog lite drygt en vecka efter att jag kommit hem så avslutade jag förhållandet för gott - släppa det, det kommer jag dock aldrig göra, ej heller glömma. Det finns vissa fina minnen trots allt, även om de hemska överväger och jagar mig i mina drömmar ännu. Det tog ett tag då jag fortsatte mitt destruktiva leverne med mycket festande, nu var jag ju fri från en sak... sen träffade jag P. Det är nu lite mer än två år sedan. Sen dess har det mest gått uppför, jag ville ta tag i allt. Jag trodde aldrig jag ens skulle kunna sköta ett jobb, att jag skulle bli fri från alla mina konstiga tunga mediciner, jag trodde inte att jag hade en framtid. Jag trodde nog som ni, att jag var värdelös för världen. 

Se på mig nu. Jag klarar mig utan er, ni som inte har trott på mig, ni som inte har ställt upp för mig och funnits där fast ni varit så nära mig som ni sa eller rent av haft blodsband med mig. Var står ni i livet egentligen? Vem är det som är stark egentligen? Nu är det jag! Jag är stark, jag har klarat mig igenom så jävla mycket, många  hade gett upp för längesen. Jag gjorde det men jag tog fan tag i det, jag tog mig ur den djupaste av alla sorger, den värsta misären och jag klarade det. 

Visst, jag har mycket kvar att arbeta med men det är bara småsaker jämfört med skiten jag vandrat i. Det är så mycket saker som hänt, så mycket som jag gått igenom och fått bära på. Hälften av allt hade varit för mycket, alldeles för mycket.

Men som sagt, jag klarade det och bättre ska det bli. Varje dag får jag kämpa med mina tankar och känslor. Ibland kommer självmordstankarna men numera kan jag hantera dom. Jag kan säga ifrån om någon behandlar mig illa. För nu är jag stark, nu har jag min plats på jorden och nu har jag en framtid - en framtid som dessutom ser ljus ut!

Fy fan vad jag är bra egentligen! 

Ska vi kalla det för.... karma?

Oh vad jag har strävat idag, jag har la skrivit 7 sidor nu och har halva uppgiten kvar att göra. Sen är det en till. Så det är alltså två uppgifter denna veckan. Huamig! Jag har diskuterat med min lärare för hur jag ska få högre betyg och det gäller fasen att skriva noveller alltså. Skriva riktigt översiktligt om allt. De två sista uppgifterna fick jag bara G och G+ på och det var jag inte helt nöjd med faktiskt. Nu satsar vi på MVG! Jag skriver och skriver alltså. Idag tackade jag nej till jobb, dels skulle jag ju till vårdcentralen och dels var jag verkligen tvungen att sätta mig ner nu med dessa uppgifter. Det är viktigt. 

Nu ska jag i alla fall ta en paus och åka ner till Uddevalla och träna combat. Det har ju varit si och så med lusten det sista som sagt. Och orken. Den har varit borta. Nu måste jag ju bara! 

Igår kväll gjorde jag 300 situps, 15 benspark *3 på varje ben och 15 kissande hunden*3 på varje ben. Så det vart ju lite träning i alla fall, plus en promenad också. 

Så, nu kör vi! Fullt ös! Haha, hoppas energin kommer ifatt med, jag har varit igång sen åtta i morse med allt och inget.

Dags att sova. Jag ska ta prover å plugga imorgon.. jobbkvällen va sådär så det var skönt att komma hem :)